När lille Lowe kom till världen.. förlossningen!

Godmorgon kära ni! 

Jag tänkte att jag skulle ta och skriva ner en liten förlossningsberättelse nu medan jag har allting färskt i huvudet! Fortfarande svävar vi i vår rosa lilla bubbla och jag kan inte vara annat än lyckligast i världen. Jag har världens finaste lilla familj och det känns så overkligt och galet att vi nu har två fantastiska små pojkar hos oss. Milo och Lowe, älskade barn.

I torsdags var ju vår lille kille beräknad så vi väntade och väntade och så kom kvällen. Hela dagen hade jag rejäl mensvärk som liksom satt i mer än vad den gjort någon av de andra dagarna under dessa nio månader. När kvällen sedan kom så sa jag till F att jag tror han kommer i natt eller imorgon. Tänk att vi skulle ha så rätt. Tänk att han skulle komma bara några timmer efteråt. Iallafall.. kvällen kom och vid 22-snåret blev mensvärken liiite starkare.. Yes tänkte jag, kanske sätter det fart ordentligt snart! De andra dagarna, i ca två veckor så har jag inte kunnat somna förrän vid 1 halv 2- snåret men denna dag så somnade jag redan vid halv 22,30. Jag kände att jag behövde sömnen, ifall allt skulle dra igång. Jag somnade men prick halv 2 vaknade jag av en värk. Var det egentligen en värk eller skulle det kännas annorlunda? Alla har hela tiden sagt att man vet när det är dags, man känner skillnad på förvärkar och riktiga värkar.. jag har haft lite svårt att tro på det men nu visste jag nog att detta inte var någon av de hundratals vanliga förvärkar jag haft tidigare...

Värken varade kanske i 40 sekunder för att sedan avta och komma på nytt efter exakt 6 minuter. Så höll det på, till halv 4.. då bestämde jag mig för att väcka F och förklara läget. Vi tog det lugnt och väntade lite till. Jag ringde in till förlossningen för att höra mig för och fick prata med en jättetrevlig barnmorska. Jag sa att vi bodde i Skanör och att jag gärna inte ville åka in för tidigt. Hon tyckte det lät som att det var något på G men tyckte jag kunde avvakta tills det kom något tätare och blev mer intensivt. Japp, så vi väntade. Vid 6- halv 7 så var det bara 2-3 minuter mellan värkarna och de var mer intensiva. Jag ringde igen och de bad mig komma in direkt. Lustigt nog så gjorde det inte så ont som jag föreställt mig. Jag hade ju trott att man knappt skulle kunna stå på benen men det kunde jag. Värken kom och jag fick pausa sen begav vi oss. Milo fick väckas och han förstod nog att något var annorlunda denna morgon. Vi berättade för honom att han skulle vara hos mormor och morfar idag och att vi skulle åka in och kolla till bebisen hos doktorn.. vi visste ju inte helt säkert om han skulle komma ut just denna dag. Självklart fastnade vi i broöppningen mellan Skanör och Höllviken men det gick ändå rätt fort att komma fram. 

När Milo var avlämnad, vi parkerat, vandrat in på förlossningen och blivit visade till ett rum så var det dags för CTG:n. Kurvan visade fina hjärtljud och allt såg bra ut. I detta läget hade vi egentligen ingen aning om hur pass öppen jag var eller om vi skulle få stanna men det skulle vi bli varse om.. 5 centimeter, bra jobbat tyckte personalen så nu var vi halvägs. Men skulle det inte göra ondare än så här? Det skulle man också bli varse om.. Vi installerade oss i lugn och ro, fick två fantastiska kvinnor till barnmorskor och blev serverade dricka och frukost. Vi blev inskriva precis innan klockan slagit 8.

Jag tog en lång dusch, andades lugnt och stilla genom värkarna, Freddan räknade andetagen och var det bästa stödet en blivande mamma kan tänkas ha. Jag stod upp medan värkarna kom och sedan, efter en timme blev jag erbjuden ett dopp i det badkar som fanns på sjukhuset. Jag valde att studsa i. Äppeljuice i vackra glas, dov belysning och porlande vatten. Man skulle kunna tro att man var på spa... - Tyvärr hittar jag inga tändstickor till ljusen sa sköterskan som hjälpte oss men några ljus behövdes inte i det läget må jag säga. Det tog inte många minuter innan mina värkar blev starkare och mer intensiva. 5 minuter senare var jag inne på rummet igen och blev nu erbjuden lustgas. Jag hade gjort klart för alla att jag inte ville ha någon bedövning denna gång, endast lustgas ( som för övrigt blev min bästa vän ) denna augustimorgon! Alla är vi olika men jag tänkte att kan jag klara mig genom att andas som stenåldersfolket gjort i urminnes tider så är det nog det mest optimala för min del. Jag vägrar liksom tom ta tandläkarbedövning när jag borrar. Tycker det är lite läskigt faktiskt! Jag vet, jag är lite tramsig med det!

En ny undersökning och nu var jag öppen 8-9 cm.. det var snabbt jobbat fick jag höra och att höra dessa peppande ord samt att jag var jätteduktig med att hantera smärta och andas så fick jag liksom ny energi. Nu gjorde det ont, ont som fan men samtidigt visste jag att det snart skulle vara över och vi skulle ha vår älskade lille son i famnen. Vattnet hade inte gått ännu så hon frågade om vi skulle ta hål på hinnorna. Hon sa även att hon trodde att han skulle komma direkt efter det! Sagt och gjort, vattnet gick och en liten elektrod sattes på bebisens huvud. Jag sa även, innan vattnet gick att jag kände att han skulle komma NU! Bra, då kör vi sa sköterskorna och sedan startade krystandet.. men mycket lugnt och koncentrerat. Lustgasen lade jag vid sidan så att jag skulle vara med ordentligt när han kom ut. En krystvärk och huvudet var lite halvt ute. Jag frågade om jag fick känna och visst fick jag det. Häftigt. Verkligen supercoolt att vara så pass med i sin egna förlossning. Sedan frågade hon om F ville stå på andra sidan och ta emot bebisen när han kom. Ännu häftigare. F bytte plats och efter nästa krystvärk var han ännu mer ute.. två krystningar till och plopp så fick pappa ta emot den nykläckta lilla gossen. Vilken känsla för oss alla. Magiskt ögonblick. Och så kom det berömda och så efterlänktade skriket! Hurra, äntligen var han hos oss, vår lille Lowe. Jag fick upp honom i famnen och han var så fin. Helt underbar, en perfekt mix av oss båda och så lik sin storebror. Mycket hår hade han med! Vi gissade vikten och längden men ingen av oss hade rätt. Han såg inte så stor ut men ändå vägde han 3870 gram och var 52 centimeter lång. Vilken underbar dag.. klockan slog 10.45 så det tog knappt tre timmar från att vi blev inskrivna till han låg i min famn. Vilken drömförlossning! Så var vi tvåbarnsföräldrar och lyckan är total! Jag hade inte klarat det utan F. Han var helt fantastisk under hela förlossningen. På alla sätt och vis! Jag är även så himla nöjd med sköterskorna vi fick. Riktigt duktiga och hjälpsamma. Några timmar senare kom storebror på besök. Att se dessa pojkar, våra barn, våra söner tillsammans för första gången går inte heller att beskriva i ord, lycka! 

Välkommen till världen vår älskade lille Lowe, den 8/8 2014, som vi längtat efter att få träffa dig vår skatt!

/ K