Ibland känns det som om vissa perioder i ens liv inte riktigt har existerat. Att dessa perioder bara har susat iväg i en faslig hastighet. Ni vet när känslorna man har är så överväldigade att de inte går att beskriva i ord oavsett hur gärna man än skulle vilja det. Känslor man aldrig någonsin tidigare haft. Ta bara de nio senaste månaderna. Dessa månader har varit de snabbaste i mitt liv samtidigt som jag aldrig förut haft så mycket tid till att tänka. Att tänka på dåtid, nutid och framtid. Att tänka på livet, kärleken och vardagen. Att försöka leva sig in i en tid som man inte har en aning om men som man vet kommer att vara den tid man kommer leva i framöver. ..
Milo vår skatt. Vi har älskat dig ända sedan dagen då vi fick veta att du fanns, vårt lille mirakel, vårt underbara älskade lille kärleksbarn.
Otroligt söta små händer..
Det var fredag och jag jobbade extra som " mattant " på ett dagis. Jag skulle ha tjejmiddag på kvällen och vi skulle senare ut och röja i stadens vimmel. Men någonting kändes annorlunda i kroppen så jag beslöt mig för att först pinna bort till apoteket och skaffa ett test. Direkt när jag kom innanför lägenhetsdörren så tog jag testet som efter någon minut visade ett PLUS. Ja, det var ett plus, jag såg rätt och kallade på F. Vi kollade på varandra en lång stund innan vi omfamnade varandra. Vi kramades hårt och länge och våra hjärtan bultade som aldrig förr. Det var på riktigt. Vi skulle bli föräldrar. Vi skulle bli mamma och pappa.
Här ligger jag och har det bra!
Dagarna gick och blev snabbt till veckor som i sin tur snabbt blev till månader. Efter 18 veckors illamående så var det äntligen dags för ultraljudet. Denna dagen var något vi väntat länge på då vi knappt hade berättat för någon att vi väntade barn. Vi ville först vara säkra på att allt såg bra ut och att där faktiskt var en bebis i magen. Vi kände på oss båda två att det skulle bli en liten kille. Visst var fallet så. En liten kille var beräknad till 1 augusti 2011 och vi var både pirriga och lyckliga när vi lämnade ultraljudssalen. Nu kändes allt mer på riktigt. Under halva hösten och fram till ultraljudet fick vi mygla med det mesta då vi var bortbjudna till vänner . Var det inte " urinvägsinfektion" jag hade så åt jag penicillin för min "visdomstand" eller något annat, haha!
Jobbigast var det på nyår. Vi skulle äta fondue och folket ville ha vitt vin i buljongen. Visst är vin i matlagning ingen fara då alkoholen försvinner vid kokningen men jag vågade inte chansa. Jag gjorde klart för folket att jag och F skulle fixa vinet ( så att vi kunde mygla med det med ). Smart som jag är så köpte jag ett alkoholfritt vitt vin och hällde över i en vanlig flaska och tog med. Inte en kotte märkte någon skillnad och jag var nöjd :). Vi hade för övrigt en väldigt trevlig nyårskväll.
Våren flöt på och vi fick en ny lägenhet. Från att ha bott på 79 kvm och fjärde utan hiss till att nu bo på 90 kvm i en nyrenoverad lägenhet på våning 1. Vi hade verkligen flyt där. Trapporna höll nästan på att ta kål på mig den sista veckan. Hur man kan tappa sin kondition sådär bara över några veckor är mycket märkligt. Dock så syntes min mage inte från ca v 25. Magen var inte särklit stor över huvud taget fram till v 34 men sen jäklar smällde det på. Min badboll till mage var nästan sprängfärdig när vi på lördagen den 23 juli begav oss in till förlossningen.
Vår lille fotomodell
Dagen då vi fick veta att du fanns var något av det mäktigaste i livet. Dagen då du kom var ännu mer fantastisk. Nu finns du här hos oss vår älskade son och du är det bästa som någonsin hänt oss. Nu är vi en familj. En lycklig familj som är full av kärlek och glädje.
Livet är underbart!
/ K
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar