När linslusen spexar framför kameran..

Milo, hallååå, smile, hej gubben, doodoo, joohooo som pappa säger.. dessa små ord och gester räcker för att kalla till sig lillkillens uppmärksamhet när man står gömd bakom kameran. Milo kikar direkt mot en och skall genast spexa till det. Det är en busunge vi har fått. Det ser man i blicken. Milos lilla leende är speciellt, det är lite hemligt, lite blygt men ack så charmigt. Sitter man med honom i famnen och tittar på honom ovanifrån så behöver man inte se hans mun. Det räcker att se hans kinder för när Milo ler så ler han med hela ansiktet. Kinderna åker rätt upp mot ögonen och sedan böjer han ner huvudet precis som han blir lite blyg. Han har verkligen börjat bli busig nu. Att bebisar i 5 -6 månadersåldern kan bli lite blyga mot främlingar har jag hört och jag märker nu att när Milo ser någon främling så ler han mot dem och sedan böjer in huvudet mot mitt bröst. Han kollar sedan upp på mig precis som :är den människan okej mamma? en liten kik på främlingen igen och blygheten försvinner. Men framför kameran har vi ingen blygis inte. Nej, där har vi en riktig linslus ;)

Igårkväll var vi iväg på födelsedagsfest hos en vän och det var mycket trevligt. Milo var dock hungrig som en varg en halvtimme efter att vi anlänt så det blev ett herrans liv för en stund. Men med lite matning blev han glad kille igen och vi kunde fortsätta kvällen. Milo och jag strosade hemåt vid 22-tiden och så fort vi kom ut med vagnen i friska luften slocknade han, för natten. Oj vad gott vi har sovit i natt! Utvilad och pigg blandade jag ihop ingredienser till frukostscones för det kände jag att vi var värda efter en veckas hårt arbete.

Denna vecka har det varit mycket att pyssla med. Sammanställt två skoluppgifter, förberett en redovisning, haft Milo med i skolan, mammafikat, bakat, storstädat, letat resväskor och inte haft F hemma på luncherna. Som sambo blir man lite bortskämd när pappan i huset slinker in på lunch var och varannan dag här hemma. Det är verkligen underbart när F ringer och säger att han kommer om en timme för att luncha med oss. När han säger att vi är saknade och att han längtar efter att träffa oss. När han sedan skall tillbaka till jobbet så får vi vars en puss och så står man där i hallen, vinkar hejdå och känner sig otroligt lycklig och kär. Lycklig över att allting är precis just som det är. Kär för att ja, man är kärare än någonsin..

Något jag tycker är härligt är att man fortfarande efter 7 år inte vet allt om varandra. Att man fortfarande har små hemligheter och detaljer i vardagen som bara en själv vet om. För ett tag sedan kom det hem en musiktidning i brevlådan och som ett levande frågetecken stod undrande. Vad är detta för någon tidning? inte har väl vi beställt någon sådan? Jag visade den för F och helt oberörd sa han att just det, den kommer hit numera. Numera? ja, tidigare har den kommit till F:s föräldrar och den tidningen har han prenumererat på i 10 år. 10 år? utan att jag märkt det? haha, ja ibland vet man inte allt om varandra och F skulle bara veta vad jag har beställt på nätet ;) haha, när han läser detta blir han varse om det för denna lilla lampa var väl bara för söt. Tänk att ha en lysandes Minto i fönsterrutan om kvällarna, det ni ;) Eftersom denna lilla lampa är batteridriven är den perfekt att ta med sig när man skall iväg! Den är mest till Milo.. och lite till mig, lite mycket till mig ;)

Mysig fredag på er gott folk!

/ K & M