Att två killar kan vara så lika både till sättet och utseendet. Aldrig hade jag kunnat föreställa mig att Milo skulle bli så lik sin pappa som han faktiskt är. Om nätterna när man vaknar och reser sig upp så ligger de där bredvid varandra. De har ena armen ovanför huvudet och den andra på bröstet, precis likadant. De har samma blick och samma miner. De har till och med en leverfläck på samma ställe, på samma arm! Mina fina killar. De killar jag älskar mest i hela världen och som alltid kommer att äga mitt hjärta. Kärlek, jag säger bara kärlek...
Roligt hade vi härom natten. Innan vi somnade så låg vi och diskuterade hur det var när man bodde hemma och delade på en 90-säng. Det var riktigt trångt och ofta när vi vaknade så hade vi tappat känseln i den arm som den andra hade legat på. Fy vad obehagligt det var när man inte kände att man hade en arm. Ibland var den så domnad att den inte gick att lyfta, då blev man lite rädd. En minut senare och en rejäl skakning så hade blodet åkt ut i fingerspetsarna igen. och man var inte längre armlös. Vi fortsatte att snacka om armar och när vi hade somnat så dröjde det inte länge innan F började prata, i sömnen såklart. Plötsligt utbrast han högt och tydligt: var är armen? Skrattandes svarade jag att den var av! Han öppnade då ögonen och började oroligt leta sig omkring och sedan slöt han dem igen och sade i samma tonart som tidigare: Det är vi som är familjen Arm, det är väl vi som är familjen Arm?! haha. Jodå, så att.. Det är vi som är familjen Arm ;).
/ K
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar