Jag har nu bott i denna stad i 3,5 år. Malmö. Sveriges tredje största stad. Varje vecka är det någonting nytt som händer inom den kriminella världen och snart måste det sättas stopp. Knivrån 400 meter från fönsterrutan, kvinnor som rånar gamlingar och utger sig för att komma från Livets ord, dödsskjutningar på öppen gata och mord mitt i city, framför ögonen på sina egna barn.. vart är samhället påväg och när skall folk börja straffas för sina brott?
Lyckliga människor bränner inte ner bilar eller vandaliserar. Det är förtryckta människor utan hopp om framtiden. Oavsett kön, ålder eller etniskt ursprung. Härom månaden när jag skulle studsa in i bilen så kom det ett grönt nypolerat GrannySmithäpple flygandes i precis samma höjd som mitt huvud. I höjd med mitt vänstra öga såg jag hur det svichade förbi och inte kan väl äpplen flyga? jag vände mig om och där stod dem, 4 killar i 14-års-åldern och bara skrattade. Ojsan, jag tappade det, sade den ena och skrattade ännu mer. Det var ett rejält tapp det där isåfall.. Helt paff stod jag och fick inte fram ett ord...
Är detta det Malmö där ens barn skall växa upp i? var det så här förr? Jag mötte en man igår, han stannade mig utanför porten och frågade om jag bodde på fjärde våningen. Sedan berättade han att han flyttade in där 1939 och så var vår konversation igång. Efter att ha pratat i tre kvart om allt mellan himmel och jord så sa mannen att han varit med om mycket under sina 97 år. Oj, nästan en hundraårig. Jag sa med glädje att jag aldrig tidigare pratat med en man som nästan är 100 år. -Ahja, nu skall vi inte ta i så vi spricker, sa mannen med en glimt i ögat och menade på att han faktiskt inte var riktigt hundra än, bara 97. ;) Han tyckte det var bättre förr. Malmö var annorlunda för 60 år sedan och när han talade skulle jag bara vilja ha en tidsmaskin som tog mig tillbaka i tiden för att se.
Frågan jag ställer mig är om det är fler barn idag som lever i otrygghet än förr? Familjen och hemmet ska vara en trygg plats för ett barn att leva i. Den tryggheten borde alltid finnas och föräldrar borde vara skyldiga att skapa förutsättningar för att denna trygghet råder och att den bibehålls utifrån bästa förmåga. Om tryggheten inte finns hemma är det skolan som blir avgörande för barnets utveckling. Där blir kontakten med de vuxna viktigare än någonsin. Om tryggheten uteblir på båda ställen är barnet helt utlämnat och blir sårbar och mottaglig för gängtillhörighet, kriminalitet och olika former av missbruk. Efter att ha intervjuat och studerat inom ämnet barn i 3,5 år så har man fått en hel del vetskap om hur barn har det. Det är inte barnens fel att de blir som de blir utan den miljö de lever i och vem som uppfostrar dem, ( om de uppfostras)?
Än så länge, när mitt egna barn är pass litet och inte kan ranta ut i nattens vimmel själv med sina kompisar så känner jag mig hyfsat trygg. Däremot skulle jag som det känns just nu ALDRIG i livet släppa ut min framtida 16-åring i Malmö. Det är dock ett par år tills dess och jag hoppas att saker och ting förändras, för så som det är nu kan det inte fortsätta!! Någonting måste göras och då det är barnen som är framtiden så måste föräldrar se till att börja arbeta med sina barn i tid. Barnen är vår framtid!
Lyckliga människor bränner inte ner bilar eller vandaliserar. Det är förtryckta människor utan hopp om framtiden. Oavsett kön, ålder eller etniskt ursprung. Härom månaden när jag skulle studsa in i bilen så kom det ett grönt nypolerat GrannySmithäpple flygandes i precis samma höjd som mitt huvud. I höjd med mitt vänstra öga såg jag hur det svichade förbi och inte kan väl äpplen flyga? jag vände mig om och där stod dem, 4 killar i 14-års-åldern och bara skrattade. Ojsan, jag tappade det, sade den ena och skrattade ännu mer. Det var ett rejält tapp det där isåfall.. Helt paff stod jag och fick inte fram ett ord...
Är detta det Malmö där ens barn skall växa upp i? var det så här förr? Jag mötte en man igår, han stannade mig utanför porten och frågade om jag bodde på fjärde våningen. Sedan berättade han att han flyttade in där 1939 och så var vår konversation igång. Efter att ha pratat i tre kvart om allt mellan himmel och jord så sa mannen att han varit med om mycket under sina 97 år. Oj, nästan en hundraårig. Jag sa med glädje att jag aldrig tidigare pratat med en man som nästan är 100 år. -Ahja, nu skall vi inte ta i så vi spricker, sa mannen med en glimt i ögat och menade på att han faktiskt inte var riktigt hundra än, bara 97. ;) Han tyckte det var bättre förr. Malmö var annorlunda för 60 år sedan och när han talade skulle jag bara vilja ha en tidsmaskin som tog mig tillbaka i tiden för att se.
Frågan jag ställer mig är om det är fler barn idag som lever i otrygghet än förr? Familjen och hemmet ska vara en trygg plats för ett barn att leva i. Den tryggheten borde alltid finnas och föräldrar borde vara skyldiga att skapa förutsättningar för att denna trygghet råder och att den bibehålls utifrån bästa förmåga. Om tryggheten inte finns hemma är det skolan som blir avgörande för barnets utveckling. Där blir kontakten med de vuxna viktigare än någonsin. Om tryggheten uteblir på båda ställen är barnet helt utlämnat och blir sårbar och mottaglig för gängtillhörighet, kriminalitet och olika former av missbruk. Efter att ha intervjuat och studerat inom ämnet barn i 3,5 år så har man fått en hel del vetskap om hur barn har det. Det är inte barnens fel att de blir som de blir utan den miljö de lever i och vem som uppfostrar dem, ( om de uppfostras)?
Än så länge, när mitt egna barn är pass litet och inte kan ranta ut i nattens vimmel själv med sina kompisar så känner jag mig hyfsat trygg. Däremot skulle jag som det känns just nu ALDRIG i livet släppa ut min framtida 16-åring i Malmö. Det är dock ett par år tills dess och jag hoppas att saker och ting förändras, för så som det är nu kan det inte fortsätta!! Någonting måste göras och då det är barnen som är framtiden så måste föräldrar se till att börja arbeta med sina barn i tid. Barnen är vår framtid!
/ K
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar