torsdag 13 oktober 2011

bebis på högskolan & servettjuv till kanin

Senast jag besökte Malmö högskola var någon gång i maj då vi hade en obligatorisk handledning. Under tre års tid har jag besökt denna plats i stort sett dagligen och idag när vi kom dit kändes allt så härligt på något vis. Att jag snart är färdig, att allt plugg snart är över och att jag äntligen kan kalla mig lärare! Idag skulle vi få handledning i vårt examensarbete och Milo fick en guidad rundtur med mig och Julia. Jag visade Milo vart min mentor satt och så fick ha se det stora biblioteket! Vi var ju tvungna att föreviga lillkillens första högskolebesök och efter två timmars babbel med vår handledare tyckte Milo att det fick räcka.



Väl hemkoman och handlade så lagade vi en god köttfärssås. När jag skulle kasta ner spaghettin i det kokande vattnet så kunde jag inte hitta den. Vem kunde ha tagit vår spaghetti nu då? Hansson? Nej, den var spårlöst försvunnen så det fick bli makaroner till istället. Gott var det men mitt i maten hörde vi ett herrans prasslande. Hansson? haha nej det var Minto. Denna lilla vita kanin blir mer och mer tokig för varje höstrå han äter. Jag har vikt jättefina rosor av ljusblåa servetter som jag har tänkt att ha till söndagens kalas men tydligen så tror Minto att han har patent på dem. Man slutar aldrig att förvånas av detta djur!







Oavsett om Minto gnager lite här och var så är han en del av familjen som jag aldrig skulle vilja byta bort. Minto kom i en Bauhausekartong till oss en solig sommardag för två år sedan. Någon orkade inte ta hand om denna söta lilla tremånader gamla kaninunge och hade släppt ut honom på en gräsplätt i Limhamn. En som visste vem han tillhörde fångade honom i en hov och knackade på. Personen som hade köpt honom från början tyckte att Minto var oren och ville inte ha honom längre. Vi blev tillfrågade av min brors kompis om vi ville ta hand om honom och då jag är mycket förtjust i kaniner så var svaret givet. Vi fick en vit liten kanin. En kanin som blivit lika kelig som en hund. Minto kommer när vi kallar på honom och han står i dörröppningen och väntar på oss då vi varit iväg. Han älskar knäckebröd och skulle kunna äta en hel påse grillchips om han fick. Underbara lille vita kanin.. Tokigare gnagare får man leta efter!


/ K & M

2 kommentarer:

Anonym sa...

haha , undrar om kaninen infångades med fram- eller bakhoven?

Kristin Moser sa...

haha!