En sockerdricksbubbla med olika tjocklekar på väggarna..

Tillbaka i en bubbla likt de alla tusentals bubblor som man finner i sockerdricka. Mammalivet flyter på och för att samla ihop all den diffusa tid som hela tiden far omkring tänker jag nu göra en liten sammanfattning av hur de snart första fem månaderna har varit, så häng med..

Det föddes en liten pojke, en mycket liten men underbart vacker pojke. Kärleken vid första ögonkastet och familjelivet började ta form. Jag hade hört att det kunde vara blandade känslor när ett barn föds men mina känslor var inte blandade, de var bara positiva. Lycka, lycka och lycka! Ja det var så det var och med vår son var vi en sluten cirkel. En cirkel som aldrig någonsin kommer kunna brytas men givetvis öppnas för flera familjemedlemmar i framtiden. Detta lilla barn medförde också att kärleken mellan mig och min partner bytte form. Kärleken blev vackrare och tydligare än vad den någonsin varit..

Första månaden gick smärtfritt och sockerdricksbubblan, den befann vi oss fortfarande i. Kroppen började sakta men säkert återhämta sig och efter tre veckor hade mina överflödiga 15 kg runnit av kroppen. Jag började bli mig själv igen. Kroppen började läka. Milo var en mycket lugn och tyst kille. Han hade det tystaste pip en bebis kan ha och sov väldigt bra. Han vaknade endast en gång, vid tre-tiden och ville ha mat sedan lät han oss sova vidare. Pigga och allerta vaknade vi upp varje morgon och vår underbara lille pojke var lika glad och utvilad han med.

Att vara förälder den andra månaden var inte så mycket annorlunda från den första. Milo sov istället från 8 till 8 och började vara mer vaken om dagarna. På restauranger gick det utmärkt att ha med sig en liten Milo och på bilfärder satt han fint och småskrattade när vi körde, för att sedan slumra tills vi kom fram till destinationerna.

Vår lille kille växte så det knakade och efter att ha blivit döpt och tagit sin första vaccinationsspruta så började denna sockerdricksbubbla att tunnas ut. Den dagen han tagit sprutan var den värsta dagen jag haft som mamma. Lille Milo, han skrek som bara den och var nästan otröstlig hela kvällen. I flera dagar var han lite småkinkig men sov fortfarande gott om nätterna. Under dagarna upphörde hans vilor så att försöka ta en kopp kaffe i lugn och ro blev det inte tid till. Hela dagarna skulle han aktiveras och så fort jag lämnade det rum han var i blev han tokig. Hur underbart det än är att ha barn så behöver man en minut för sig själv ibland. En minut att gå på toaletten eller att noppa ögonbrynen. En minut att välja dagens kläder eller att borsta tänderna. En minut att hämta posten eller att bara vara...

Kärleken till sin lille bebis blev bara starkare och starkare för varje dag som gick. Man lärde känna honom bättre och visste vad de olika skriken tydde på. Man lärde sig vad han tyckte var roligt och så fort han fick syn på mig efter att jag varit iväg någon minut eller två så sken han åter upp som en sol. Att se sitt egna barn bli så glad och vara så lycklig får hela hjärtat att smälta. Sockerdricksbubblans yttre lager var åter tjockt och känslan av att varje morgon vakna upp till sitt egna barns jollrande skratt och de mjukaste små fingrar som drog en i håret var bara lycka. Jag, jag var mamma. Ibland börjar man fundera på sin roll. Att jag är mamma. Ja, jag är mamma till denna underbara lille grabb och jag kommer alltid göra allt som står i min makt för att han skall ha det så bra som möjligt.

Träningen kunde börja så smått och mina övriga kilo försvann. 21 kg upp och 22 kg ner! Min kropp var tillbaka och jag kände mig fräschare än vad jag någonsin gjort. Just när rutinerna börjat falla på plats så kom den stormiga perioden. Milo ville inte somna längre. Uppesittarkvällar värre än lillejulaftons bingokväll tog form och tidigast 23.00 kom John Blund och besökte plutten. Egentid? Nej! Trött? Ja! och så var sockerdricksbubblans väggar uttunnade. Vad hände sedan då? Jo vi hittade ett nytt knep som funkade, vagnen. John Blund valde att besöka Milo tidigare och efter att ha fört sin nattliga konversation med pingvinerna i vagnen i ca 10 minuter så somnar Milo. Vi bär sedan över honom i sängen och egentiden på kvällen börjar komma tillbaka. Bilfärderna fungerar väldigt bra och Milo är en mycket glad gosse.

Mammalivet flyter på och den sockerdricksbubbla som bildades när Milo föddes vet jag kommer att finnas kvar för evigt. Ibland är väggarna lite tjockare och ibland lite tunnare. Men oavsett vad så känner jag att jag aldrig mått bättre än vad jag gör just nu! Varje dag är ett äventyr och jag älskar det!

/ K