En skåpsrensing resulterade i att jag istället landade i soffan med min gosiga lille pojke i famnen. Framför oss höll jag en bok, den svarta tjocka bok som jag sparade alla mina små anteckningar och långa utlägg om hur jag kände under graviditeten. Det var många känslosamma ögonblick som kom tillbaka och det känns overkligt men ändå så sjukt verkligt att man nu sitter med sin lille grabb hos sig. Det är liksom han jag skrivit om långt innan han var född och det var tankar kring hur allt skulle bli, hur allt skulle kännas och hur mycket jag längtade. Ingen fick se vad jag skrivit, ingen. Det var bara jag. Nu i efterhand har jag såklart visat F min bok och det är mysigt att gå tillbaka och ta en titt på hur man faktiskt kände det. Vad man egentligen tänkte. Jag minns att det var jobbigt att behöva vänta enda till vecka 20 innan man gjorde ett ultraljud. Det gick inte riktigt att slappna av innan dess. Oj, så många underliga men så underbara och härliga känslor som kommer över en..
Utdrag ur den hemliga boken, 6/2-11 Idag är det söndag och det är 24 dagar kvar till ultraljudet. Jag är både förväntansfull och rädd.Tänk om jag inte är gravid? Tänk om jag bara inbillat mig allting? Förhoppningsvis så ser allt ut som det skall men varför behöva vänta enda till vecka 20 innan man gör ultraljud? Jag kommer bli otroligt lycklig om allt är som det skall och ser fint ut. Vår älskade lille bebis!
En namnlista gjordes också såklart och såhär såg den ut:
POJKE: Wilde, Leon, Wegas, Noah, Milo, Wilmer, Julian, Felix, Lowe
FLICKA: Alice, Tuva, Wilda, Lykke, Juni, Estelle, Charlie, Nike, Freja
Att man kan känna en sådan kärlek till någon man aldrig träffat, aldrig sett eller aldrig ens pratat med. Långt innan Milo kom till världen så var han oerhört älskad. När man har ett litet barn i magen med ett litet tickande hjärta och när man ser att detta lille barn bara växer och växer för att en dag se solens strålar, det är en alldeles underbar känsla. Igårkväll när Milo låg på soffan och sprallade i sin lila pyjamas med små kaniner på så kom jag att fundera över hur skumt det egentligen är att denna underbara lilla plutt legat och växt inuti min kropp. Galet det där, hjärnan kan fortafrande inte rikitgt förstå hur allting fungerar samtidigt som den mer än väl är medveten om hur allt fungerar. Under 9 månader har man gått och funderat och haft en massa känslor. Jag tror att man som mamma kan behöva minst 9 månader till på sig innan tidsperspektivet och alla känslor hamnar på plats. På tal om att hamna på plats kan man ju undra när hormoner gör det, för blödig är man. Så fort man ser ett förlossningsprogram eller något i den stilen så kommer tårarna. Där sitter man och bölar och är så lycklig över att man själv lyckats ploppa ut en liten bebis. Mammarollen är verkligen något nytt och spännande men nog så känslosamt och ansträngande, dock är det den bästa roll jag någonsin befunnit mig i!
/ K
/ K
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar