Om att vara förälder och uppfostra sitt barn!

Det här med barnuppfostran... detta ord bestående av 13 små bokstäver ligger långt långt bort. Dessa 13 bokstäver ligger längre fram.. senare.. eller? Nej, det är nog inte så det är. Allting, då menar jag verkligen allting som man gör påverkar, sätter spår och har inverkan på det lilla barn man har. De ärrar eller lockar fram leenden i framtiden. Hur man lär eller framförallt hur man själv gör kommer att påverka ens lilla barn och det tror jag att man hela tiden måste ha i åtanke. Att lära genom att göra, inte av att bara säga..

När jag tänker på uppfostran så är det självklart att jag medvetet försöker tänka trygghet, nolltolerans mot våld, uppmuntran, lika värde mm. Jag har blivit uppfostrad på ett sätt och jag har enligt mig själv blivit en god samhällsmedborgare. Denna uppfostran vill jag självfallet ge min son med. I vår familj har det aldrig varit tal om några utegångsförbud, du- får- inte - leka- med- den-om... eller andra hot ifall vi inte skött oss. Nej, istället har besvikelsen i föräldrarnas ögon ( då man inte skött sig ) medfört att man börjat tänka efter. Milos mormor och morfar är de som jag lärt mig allt av och byggt upp mig till den jag är idag.

Jag och F har nu när vi jämför våra uppväxter haft ungefär samma direktiv. Vi har haft ganska så lika regler och jag tror detta är en fördel om man skall kunna ge sitt barn den barnuppfostran som båda vill. Att vara förälder och uppfostra ett barn är något helt nytt men man får göra så gott man kan. Vi, mamma och pappa har givetvis själva varit barn och testat gränser men man har lärt av sina misstag. Då jag var barn så bodde vi vid åkrar och vi visste att det var förbjudet att trampa ner säden. Men självfallet skulle vi testa. Mitt ute på åkern sprang vi och gjorde gångar men en dag kom bonden. Han var rasande, slog på strålkastarna, jagade oss med traktorn och ringde på hemma hos våra föräldrar. Som klossar stod vi intryckta uppe på balkongen och höll både andan och för öronen. När dörren smälldes igenom förstod vi att bondens åkrar var hans levebröd. Aldrig mer att vi trampade ner hans säd. Likaså fick man inte hoppa över den bäck som rann på fältet. Det fanns dy i botten och där kunde man sjunka i. En dag när vi ändå hoppade så trillade en av oss barn i men lyckades ta sig upp. Sedan hoppade vi inte där mer. Det jag vill säga med detta är att ibland hjälper det inte att bara säga, det blir liksom inte uppenbart för ett barn. Barn måste få vara barn. De måste få utforska och leka utan att hela tiden vara styrda.

Vart man än går idag så märker man hur stressade föräldrar är. Igår när jag handlade så var det en liten flicka med sin pappa framför mig i kön. Hon lade upp sina varor fint och var så stolt att hon nådde upp. Hon hade dock problem med den sista varan då hon i den andra handen höll två stora fina höstlöv som hon hittat. Pappan stressade henne och sade att hon fick gå ut och slänga sina löv så att han kunde lägga upp sina varor. Flickan ville inte slänga sina löv och då tog pappan löven från henne. Hon började stortjuta och tillslut fick hon tillbaka sina egenplockade löv. Som förälder måste ma ta sig tid för sina barn oavsett om man haft en jobbig dag eller är stressad. Jag har märkt att det inte är någon vits i att planera vad man skall göra senare idag då det bara stressar mig. Nej, att ta en sak i taget och att låta saker och ting ta tid är något jag verkligen lärt mig under dessa 5 månader. Det får ta tid..

Nu när man är en familj så tänker man oerhört mycket. Hjärnan går på högvarv hela dagarna och det här med uppfostran är som sagt något som ligger en närmre än man tror. En 5 månaders bebis förstår en hel del och det är nu det börjar.. Jag beundrar alla gamla och unga föräldrar där ute, alla gör vi så gott vi kan och mer kan vi inte göra!

/ K