Levande drivethru, önskelista & Milo pussar dressar farväl!

Måndag morgon och ca 3 timmars sammanhängande sömn. Tack för det min kära lille gosse! Milo har börjat sova mycket om dagarna vilket innebär att han inte är allt för trött om nätterna. Det där med sömn alltså, det går inte riktigt att styra en bebis sömnrythm. Bebisar somnar när de är trötta och när de är så små så påstår barnmorskorna att det inte hjälper att hålla de vakna på dagarna för att få bättre sömnrutiner. I natt har man iallafall fått vara en livs levande drivethru.. Ca en gång var annan timme har lillkillen velat ha mat och då han fortfarande sussar mellan oss så vet han vart han skall vända sig. Med ena armen lite halvt i luften, kroppen i sidled och en allmänt obehaglig sovställning har jag i natt försökt somna och snacka om att idag vara mörbultad i alla leder. Men jag skall ta mig ett hopprepssett nu på morgonkvisten så att lederna mjukas upp igen ;).

Det har funnits ett klädesplagg som varit en stor favorit här hemma. Som ni vet så och säkert sett så har USA-dräkten från KappAhl använts flitigt men nu säger vi farväl till den. Dräkten har blivit för liten från en dag till en annan. Det är med blandade känslor dräkten packas ner och just detta plagg kan jag bara inte ge bort. Nej, detta plagg får sparas och kanske en dag ramars in fint. Ibland när man vaknar och tar upp sin lille pojke så ser man riktigt hur han har växt. Det finns även en liknande svart-randig dräkt som varit poppis men inte passar, brunrutiga gubbabyxor, kanindräkt och massvis med andra plagg. Jag hoppas innerligt att Milos nära och kära har läst Milos önskelista där olika klädesplagg står uppskrivna ;)

Idag har jag min sista skoldag för i år. Möte med handledaren inför redovisning av vattentemaarbete och lite arbete med gruppen. Milo hänger med och för första gången någonsin skall jag ge mig på att åka buss med barn och barnvagn. Är det någon som vet om man betalar för bebisar på bussen? Milo skall få kolla in läget och hjälpa mamma att välja ut lite litteratur uppe i biblioteket på femte våningen. Att åka hiss är något som i stort sett görs vart man än befinner sig och en herrans tur är det att jag innan Milo föddes kom ver min 10-åriga hisskräck. Jag fastnade i en hiss i Grekland en gång, helt själv. 11 år gammal och med en knackig engelska försökte jag konversera med personalen från en stenålderstelefon och efter ca 15 minuter lyckades jag komma ut. Men aldrig mer att jag ställde mig i en hiss. När jag sedan blev gravid och insåg att jag kommer att behöva åka hiss med barnvagn och bebis så tog jag mig i kragen och trotsade min rädsla. Hissåkning var trots allt ingen fara och nu kan jag inte riktigt förstå varför jag varit så rädd tidigare. Så tur är väl det ;).

Mot högskolan. Ha ne trevlig dag önskar mamma och lille Milo :)

/ K & M